Morgonbön

Asätare

Var på Musikinstrumenten-Museum med Ullis och blev bara tillsagda två gånger för att vi var stygga och petade på något man inte fick peta på. Rekord. Museivakterna i stan är asgamar och jag är ett as.

Reklam: Ullet är människan som ska paddla runt hela Schweden i vår/sommar, hon räds ingenting, tror jag. Min största förebild vad kroppsaktivitet beträffar – har därutöver hjärna! Dessutom utmärkt att ha med sig bland instrument: vet hur en vevlira fungerar.

Självkänsel nu! med Blondinmia

Smygbloggen. Har alltid gillat tanken på smygbloggen, som att lämna sin dagbok öppen med flit, för då kanske kanske någon kommer läsa ens djupa funderingar över hur jävligt allting är, hur lite man orkar osv. osv. Den absolut vanligaste frasen i min ungdoms alla dagböcker måste vara "jag orkar inte mer!", såhär i förbigående bara. Jag ljuger så himla mycket när jag skriver om mig själv – det är sanningen! Som en postmodern dubbelironi, trippelironi lyser lögnen med sin från-närvaro.

Jag skulle vilja ha en rolig blogg. En helt galen skrattfest, rec. "jag skrattade så jag fick ont i magen", uppsluppet, sirapsbrun mystik och antydningar om förgängelsens komik och livets alla snedväxta ryggar. Men Luther har i en slutgiltig gest dragit sitt allvar över hela min karaktär. Luther var också rolig, dock ofrivilligt i sin misogyni och lynnighet.

Så lyfter man en bok från soffbordet, låter sin älskade steka halloumi, tar man tunnelbanan, promenerar på nån jävla Unter den Linden, men är inte någon världsmedborgare för det, snarare tvärtom, en modern flanör som missförstått sig själv. En gatuarbetare vrålar en obegriplig harang förolämpningar efter en.

Vi har hittat en underbar lägenhet med utsikt över Landwehrkanal, våren kommer kanske snart, men vem fan bryr sig. Allt är ändå bara dikt och förbannad lögn.

Visste inte var skåpet skulle stå./ Visste var skåpet inte skulle stå.

Hartmann

När det lackar mot jul och nyårslöftena ligger som ett svart moln vid horisonten, vad passar då bättre än att fundera över klädinköp, sin framtida stil? Jag är visserligen djurvän, vegetarian och pälsmotståndare, men alltså, en örnhjälm skulle inte sitta helt fel.

Repetitioner samt det däringa med att inte fånga dagen

Träffar Nuria på kafé och pratar om återvändande och uppbrott, om åldrande och vi blir sittande i flera timmar för att sedan ge oss ut i den kalla vinterkvällen. Så denna ständigt återvändande sentimentalitet, som jag själv tillförskansat mig genom livet, kanske överförd från fadern. Scener från bländande scensommarlandskap, stubbåkrar, havsängar där triften slokar och nyponen sväller mörkröda: en vandring djupt ner i kärlekens förtvivlade katakomber, som jag bär innanför det elastiska organet, ytskiktet, huden, hemlighållna och vansinniga.

Plötsligt står jag i gödselstacken igen, den mentala dyngan och det ständiga surret. Fasettögat som snurrar i skallen på mig. Jag vet inte vad jag skall kalla det. Tjoflöjt, försöker jag, utan att det allra minsta kunna påverka mitt sinnestillstånd. Jag tänker inte på min barndom, inte när jag slår mig själv i huvudet och glömmer bort allt vad anständighet heter och struntar i omgivningens reaktioner, tror mig vara ensam på scenen, slutar relatera till något annat än hjärnspöken, Djävulen. Självulen. Självulven.
Och så börja om med sig själv, äta ett föreskrivet medikament, tänka på "äta", "sova", "äta", "sova" och gärna mycket kärlek, biverkningarna, sömnlösheten, fråga sig själv varje dag om det känns bättre nu. Slutligen glömma bort gråteruptionerna, de som var där, varje morgon och varje kväll. Omvärlden som plötsligt skall börja mjukas upp i kanterna.