Plötsligt står jag i gödselstacken igen, den mentala dyngan och det ständiga surret. Fasettögat som snurrar i skallen på mig. Jag vet inte vad jag skall kalla det. Tjoflöjt, försöker jag, utan att det allra minsta kunna påverka mitt sinnestillstånd. Jag tänker inte på min barndom, inte när jag slår mig själv i huvudet och glömmer bort allt vad anständighet heter och struntar i omgivningens reaktioner, tror mig vara ensam på scenen, slutar relatera till något annat än hjärnspöken, Djävulen. Självulen. Självulven.
Och så börja om med sig själv, äta ett föreskrivet medikament, tänka på "äta", "sova", "äta", "sova" och gärna mycket kärlek, biverkningarna, sömnlösheten, fråga sig själv varje dag om det känns bättre nu. Slutligen glömma bort gråteruptionerna, de som var där, varje morgon och varje kväll. Omvärlden som plötsligt skall börja mjukas upp i kanterna.