Plötsligt står jag i gödselstacken igen, den mentala dyngan och det ständiga surret. Fasettögat som snurrar i skallen på mig. Jag vet inte vad jag skall kalla det. Tjoflöjt, försöker jag, utan att det allra minsta kunna påverka mitt sinnestillstånd. Jag tänker inte på min barndom, inte när jag slår mig själv i huvudet och glömmer bort allt vad anständighet heter och struntar i omgivningens reaktioner, tror mig vara ensam på scenen, slutar relatera till något annat än hjärnspöken, Djävulen. Självulen. Självulven.
Och så börja om med sig själv, äta ett föreskrivet medikament, tänka på "äta", "sova", "äta", "sova" och gärna mycket kärlek, biverkningarna, sömnlösheten, fråga sig själv varje dag om det känns bättre nu. Slutligen glömma bort gråteruptionerna, de som var där, varje morgon och varje kväll. Omvärlden som plötsligt skall börja mjukas upp i kanterna.

Sitter och petar i en obestämbar röra med sojabitar och champinjoner i matsalen.  Hjärnan, klumpen bakom kraniet ägnar sig åt att förolämpa, ett välbekant mummel, på djävulens dialekt. "Sittä du hä helt änsaaam, åjåjåj, dä måste jue va fö att du ä *%$#  ~#ߧ% [...] ?§&%". Etc. Und so weiter. Und so fort. Och vet att jag har två möjligheter: antingen gråter jag eller så gråter jag inte. Jag skyfflar in en skopa potatismos i kakluckan, en fefferoni, och bestämmer mig för att låta tårkanalerna vila. Den välbekanta kylan återvänder till kroppen. Nerverna sjunger "fan-i-mej-faaan, nu ska vi jävlar-i-mej". En kampsång.