Hartmann

När det lackar mot jul och nyårslöftena ligger som ett svart moln vid horisonten, vad passar då bättre än att fundera över klädinköp, sin framtida stil? Jag är visserligen djurvän, vegetarian och pälsmotståndare, men alltså, en örnhjälm skulle inte sitta helt fel.

Repetitioner samt det däringa med att inte fånga dagen

Träffar Nuria på kafé och pratar om återvändande och uppbrott, om åldrande och vi blir sittande i flera timmar för att sedan ge oss ut i den kalla vinterkvällen. Så denna ständigt återvändande sentimentalitet, som jag själv tillförskansat mig genom livet, kanske överförd från fadern. Scener från bländande scensommarlandskap, stubbåkrar, havsängar där triften slokar och nyponen sväller mörkröda: en vandring djupt ner i kärlekens förtvivlade katakomber, som jag bär innanför det elastiska organet, ytskiktet, huden, hemlighållna och vansinniga.

Plötsligt står jag i gödselstacken igen, den mentala dyngan och det ständiga surret. Fasettögat som snurrar i skallen på mig. Jag vet inte vad jag skall kalla det. Tjoflöjt, försöker jag, utan att det allra minsta kunna påverka mitt sinnestillstånd. Jag tänker inte på min barndom, inte när jag slår mig själv i huvudet och glömmer bort allt vad anständighet heter och struntar i omgivningens reaktioner, tror mig vara ensam på scenen, slutar relatera till något annat än hjärnspöken, Djävulen. Självulen. Självulven.
Och så börja om med sig själv, äta ett föreskrivet medikament, tänka på "äta", "sova", "äta", "sova" och gärna mycket kärlek, biverkningarna, sömnlösheten, fråga sig själv varje dag om det känns bättre nu. Slutligen glömma bort gråteruptionerna, de som var där, varje morgon och varje kväll. Omvärlden som plötsligt skall börja mjukas upp i kanterna.

Sitter och petar i en obestämbar röra med sojabitar och champinjoner i matsalen.  Hjärnan, klumpen bakom kraniet ägnar sig åt att förolämpa, ett välbekant mummel, på djävulens dialekt. "Sittä du hä helt änsaaam, åjåjåj, dä måste jue va fö att du ä *%$#  ~#ߧ% [...] ?§&%". Etc. Und so weiter. Und so fort. Och vet att jag har två möjligheter: antingen gråter jag eller så gråter jag inte. Jag skyfflar in en skopa potatismos i kakluckan, en fefferoni, och bestämmer mig för att låta tårkanalerna vila. Den välbekanta kylan återvänder till kroppen. Nerverna sjunger "fan-i-mej-faaan, nu ska vi jävlar-i-mej". En kampsång.

Rättelse: alla ska inte med

Det som blir kvar efter jag förlorat förståndet och rusat in till grannen är:

Grannens lekamen, numera finfördelat.

Hans munspel.

Sedan 900-talet. Vreden. Dödssynden. Låt dig bortom jordelivet slickas av lågor, kokas i olja.

Har i dag sett ett styck alkis/mindre nykter person jaga ett flygande [sic] cigarettpapper genom tunnelbanevagnen. Jag log stilla, mannen mittemot mig log stilla. Känner inte igen situationer när de kommer över mig.

Får smygande obehagskänslor av facebook-gruppen "vita kränkta män", där syftet verkar vara att driva med människor som går in i den feministiska debatten à la Pär Ström. Jag är så trött på alla billiga poänger man kan kamma hem genom att visa upp sitt bättre vetande gentemot uttalanden som: "håppaz alla kvinner med slappa fitter dör". Man står tryggt i skock och gapar som idioter inför de kanske mest synliga patriarkala mönstren, men det kvinnoförtryck som är mindre synligt eller kanske fordrar mer eftertanke än tummen upp på faecesboken – däröver härskar tystnaden.

Tillbaka. Att höra till den skaran som ständigt blickar över axeln, som om det funnes något där, något essentiellt. Tillbakamänniskan. Klumpen i samtiden, blytyngden på metspöt, som dras upp och dras upp, guppar i takt med sitt flöte och vågornas spel, men bara vill ner ner ner. Tillbaka. Av jord är du kommen, av jord skall du åter varda, som det en gång hette, i en annan tid, i en annan Bibel.

En av kulturens alla äppelmelodier: hemvändandet. Fast förankrat i mig, som en menig på östfronten som drömmer sig hem till den trygga småstaden i höstskymning, att bli serverad kaffe av far eller mor, en varm hand mot kinden och "som jag har saknat dig!". Bortavarandet som ett naturvidigt tillstånd.
Hela historien känner vi, repetitionstvånget rakt ner genom civilisationernas dammluckor: slam, växtdelar, små blöta djurkroppar pressas ut i bäck- och flodfåror. Jag sitter stilla och ser på, uppkrupen i en smutsbrun plyschsoffa, musklerna spritter. Kanske låter jag mig föras med.

Fuck you, no, you fuck you

"Der pinkelnde Tod", Max Klinger

Behövde inte anlita några exorcister, det verkar som att universitetet struntade i om jag anmält mig eller inte. I morgon skall jag hämta mitt "Studentenausweis". Efter att ha levat två veckor i total anspänning börjar galenskapen i mig mattas av, ersättas av lassez-faire-attityden. För vad det egentligen innebär att studera i Tyskland vet jag inte och jag är trött på att känna mig som en nybörjare jämt, trött på att benen hela tiden vill gå ifrån men aldrig till någonting.

Mannen som vi hyr lägenhet av verkar – rimligen, med tanke på att han skrivit sin doktorsavhandling om Proust – ha ägnat mer tid åt att läsa " À la recherche du temps perdu" än att städa. I mani har jag gått lös på toalett och kök med ättika, citronsyra och bakpulver, sådant som man gör när man inte läser vår nämnde franske författare.

På Neukölln Arcaden, mitt närmaste köpcentrum, travar det runt en man iklädd stråhatt med kvarlämnad prislapp, som dinglar ner i ansiktet på karln. Han skrattar och mumlar. Jag har svårt att inte bli illa berörd av all fattigdom och sysslolöshet. Alkisarna, ibland förekommer de i horder, sitter och dricker öl, klappar sina hundar, röker cigaretter. Urtvättade punx. Och även om min ekonomiska och sociala status också är försvinnande liten, är barriären mellan oss milsvid, jag känner inte och vill inte känna deras värld.

Lever mitt liv under devisen "först löpa linan ut, sen eventuellt gå å hänga sig".

Kommer hem, glad i hågen, med ett avklarat och väl godkänt språktest, biljetten till universitetet, allt i en liten ask. Upptäcker att jag har glömt att tacka ja till studieplatsen. En annan språklig dans, upp som en sol, ner som en pannkaka. Har endast en möjlighet nu, och det är att medelst pokeransikte hävda att jag faktiskt har skickat in pappret. Pappret.

Är totalt kaputt. Moloken, besviken, förlorad i galenskap.

Funderar på att ringa till katolska demonutdrivare. Men jag vet inte.

Hattlistan

"Lasse, Stickan och Jonte, jag är en kul kulturare på 25 jordsnurr. Söker brevizar, beundrizar, gärna 'äldre bildad härre', som Kristina Lugn skrev. Mina intressen är: plocka loppor från andra kulturisars päls, slicka andra kulturisars pälsar medhårs, visa upp mig (gärna på world wide web). Fatta pennan å skriv!"

Evråpa och tjuren

En av sommarens höjdpunkter, midsommardagen.

Den rumphuggna, den platslöse och den vattenfaste

Drabbas av världsfrånvändhet (om det är en vedertagen nominalisering vet jag, som (alltför) liberal språkbrukare, ingenting om). M säger "du skante va rädd, du är ju från Mönsterås" och så tänker jag numera varje gång jag felkonjugerar ett verb inför en grupp på >3 människor, förolämpar någon svårt och oåterkalleligt med min ryggsäck i trängseln på S-Bahn eller äter för många kakor på en och samma gång. 

En sak: tanken på tanken tröttar ut.
Två saker: kulturens alla äppelmelodier, vill du dela dem med mig.

Något stärkande till aftonen

ZDFinfo. Världshistorien med Andra världskriget som cirkulationspunkt, dygnet runt. På tjugofem år hinner man bli medveten om sin egen existens. Vill sjunga erfarenhetens trista sång, vill återvända till en fornnordisk syntax. Enligt de som vet blir det inte bättre, inte så länge man bär det långa lillgamla ansiktet i upprätt position på nackkotpelaren. Än sen?

Ich irre gantz allein/
Verstossen vnd verlacht
Vmbringt mit Schmertz
vnd Pein

Hämmad

Att skriva för folk som vill läsa är ett "TVIVALE!", spott i ögat. Jag kör huvudet i köttkvarnen. Påföljd: jaamen..men men me

Jag kan kritikerkörernas sånger, sliskiga, lena.

Detta undanskymda passar bättre.