Repetitioner samt det däringa med att inte fånga dagen

Träffar Nuria på kafé och pratar om återvändande och uppbrott, om åldrande och vi blir sittande i flera timmar för att sedan ge oss ut i den kalla vinterkvällen. Så denna ständigt återvändande sentimentalitet, som jag själv tillförskansat mig genom livet, kanske överförd från fadern. Scener från bländande scensommarlandskap, stubbåkrar, havsängar där triften slokar och nyponen sväller mörkröda: en vandring djupt ner i kärlekens förtvivlade katakomber, som jag bär innanför det elastiska organet, ytskiktet, huden, hemlighållna och vansinniga.