Rättelse: alla ska inte med

Det som blir kvar efter jag förlorat förståndet och rusat in till grannen är:

Grannens lekamen, numera finfördelat.

Hans munspel.

Sedan 900-talet. Vreden. Dödssynden. Låt dig bortom jordelivet slickas av lågor, kokas i olja.

Har i dag sett ett styck alkis/mindre nykter person jaga ett flygande [sic] cigarettpapper genom tunnelbanevagnen. Jag log stilla, mannen mittemot mig log stilla. Känner inte igen situationer när de kommer över mig.

Får smygande obehagskänslor av facebook-gruppen "vita kränkta män", där syftet verkar vara att driva med människor som går in i den feministiska debatten à la Pär Ström. Jag är så trött på alla billiga poänger man kan kamma hem genom att visa upp sitt bättre vetande gentemot uttalanden som: "håppaz alla kvinner med slappa fitter dör". Man står tryggt i skock och gapar som idioter inför de kanske mest synliga patriarkala mönstren, men det kvinnoförtryck som är mindre synligt eller kanske fordrar mer eftertanke än tummen upp på faecesboken – däröver härskar tystnaden.

Tillbaka. Att höra till den skaran som ständigt blickar över axeln, som om det funnes något där, något essentiellt. Tillbakamänniskan. Klumpen i samtiden, blytyngden på metspöt, som dras upp och dras upp, guppar i takt med sitt flöte och vågornas spel, men bara vill ner ner ner. Tillbaka. Av jord är du kommen, av jord skall du åter varda, som det en gång hette, i en annan tid, i en annan Bibel.

En av kulturens alla äppelmelodier: hemvändandet. Fast förankrat i mig, som en menig på östfronten som drömmer sig hem till den trygga småstaden i höstskymning, att bli serverad kaffe av far eller mor, en varm hand mot kinden och "som jag har saknat dig!". Bortavarandet som ett naturvidigt tillstånd.
Hela historien känner vi, repetitionstvånget rakt ner genom civilisationernas dammluckor: slam, växtdelar, små blöta djurkroppar pressas ut i bäck- och flodfåror. Jag sitter stilla och ser på, uppkrupen i en smutsbrun plyschsoffa, musklerna spritter. Kanske låter jag mig föras med.