Smygbloggen. Har alltid gillat tanken på smygbloggen, som att lämna sin dagbok öppen med flit, för då kanske kanske någon kommer läsa ens djupa funderingar över hur jävligt allting är, hur lite man orkar osv. osv. Den absolut vanligaste frasen i min ungdoms alla dagböcker måste vara "jag orkar inte mer!", såhär i förbigående bara. Jag ljuger så himla mycket när jag skriver om mig själv – det är sanningen! Som en postmodern dubbelironi, trippelironi lyser lögnen med sin från-närvaro.

Jag skulle vilja ha en rolig blogg. En helt galen skrattfest, rec. "jag skrattade så jag fick ont i magen", uppsluppet, sirapsbrun mystik och antydningar om förgängelsens komik och livets alla snedväxta ryggar. Men Luther har i en slutgiltig gest dragit sitt allvar över hela min karaktär. Luther var också rolig, dock ofrivilligt i sin misogyni och lynnighet.

Så lyfter man en bok från soffbordet, låter sin älskade steka halloumi, tar man tunnelbanan, promenerar på nån jävla Unter den Linden, men är inte någon världsmedborgare för det, snarare tvärtom, en modern flanör som missförstått sig själv. En gatuarbetare vrålar en obegriplig harang förolämpningar efter en.

Vi har hittat en underbar lägenhet med utsikt över Landwehrkanal, våren kommer kanske snart, men vem fan bryr sig. Allt är ändå bara dikt och förbannad lögn.

Visste inte var skåpet skulle stå./ Visste var skåpet inte skulle stå.